MsBree - kvinnas canada goose

MsBree

På vift i Toronto...

Wedding Nightmares...

Nu kanske någon skakar på huvudet & tänker "Bröllopsmardrömmar, det finns väl inte!" & någon annan kanske tänker "Men då kanske du ska fundera på om du har kalla fötter". Jag börjar med att adressera fråga #1, tydligen är det ett ganska välkänt fenomen - har läst en massa inlägg om det på det bröllopsforum där jag händer. Om jag har kalla fötter, nej, mardrömmarna har i regel att göra med logistik/detaljer, inte att Paul inte dyker upp. Det här var höjdpunkterna under nattens äventyr.
 
1) Mamma dök upp i vit, skittajt, byxdress med röda plymer på rumpan & kaninöron på huvudet...
2) Alla gäster var asiater, inklusive min blivande svärmor som stod & skrek på mig på mandarin
3) Alla lokaler hade linoleumgolv som inte var kompatibla med klackar, så jag föll omkull hela tiden
4) Jag fastnade med brudklänningen i en cykelpedal, kjolen åkte in i kedjan & kom ut helt skitig. Började gråta & mamma (med fjädrar & allt) kom & sa att jag fick rycka upp mig - det här skulle vi fixa! Helt plötsligt sprang vi runt i ett jättestort köpcenter & försökte hitta en toalett som vi kunde låna så att vi kunde tvätta kjolen. Tillslut hittade vi en bastu samt lite galltvål & så fick jag tvätta som en liten piga för att få ut smutsen
5) Kjolincidenten gjorde att jag missade min tid hos frisören, så jag fick springa ut i samma köpcenter för att försöka hitta en ny - bara det att de höll på att riva stället så jag var tvungen att hitta någon som låg så pass långt bort från rivningsutrustningen att håret skulle hinna bli färdigt. Det enda som fanns var en gubbe som jobbade som barberare
6) Jag sitter i barberarstolen & gubben håller på att skapa en hemsk baluppsättning när jag inser att jag inte har några pengar... Ser en person jag känner igen utanför salongen & ropar "kan du hämta min mamma?". Personen vänder sig om & det är Annette som jag gick med från lågstadiet till första klass i gymnasiet. Hon bara skrattar åt mig & räcker sen upp långfingret & jag minns att jag tänker "Jaja... jag avskydde dig i alla fall"
7) Jag kommer ifrån barberaren på något sätt & lillebror informerar mig att ingen av bröllopsprogrammen blivit tillverkade, så som de skulle. Jag sätter igång & panik sätter ihop dem & när jag äntligen fått ett klart så inser jag att det tagit så lång tid att alla gäster gått hem...
 
Jag vaknar & vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt detta KAOS. Jag tror att steg nummer ett blir att försäkra mig om att mamma inte dyker upp på bröllopet i en karneval outfit.

Dagen som vände...

Nätter jag sover tre timmar är inte de bästa av nätter... & dagen efter blir i regel inte speciellt mycket bättre. Utan att bara bräka ner sig på TYCK SYND fronten så kan jag sammanfatta merparten av dagen som usel. I mean... på riktigt, när jag äntligen började bli trött kring klockan sex, tror ni inte att en house centipede på typ 5 cm larvade sig över vardagsrumsmattan & försvann in under soffmörkret. Så där kul att försöka somna in då (jag lägger mig alltid på soffan när jag har svårt att sova, Paul är en sån kamin till människa att insomnian bara vägrar ge med sig pga överhettning)... Så ja, usel dag fram till klockan halv sju - då Paul valsade in genom dörren med sushi & bubbel (fast det sparar vi till imorgon & valborg). Redan där blev dagen en himla massa bättre & nu, efter promenad & te & kattgos, känner jag att vågskålen tippat över åt andra hållet. Det är fint när det kan bli på det sättet, att en dag som man liksom gett upp hoppet om plötsligt blir något väldigt fint.

Three am...

Happ... så sitter jag här, om än inte klar vaken, men dock vaken & klockan är tre på morgonen. Tror helt enkelt att det blev lite mycket igår, så där så att hjärnan inte riktigt fått ro att somna in. Vi vaknade nämligen upp lite sent igår så det blev massa stress för att ta oss tillbaka till Toronto, hastlunch & så iväg igen för att Paul skulle skjutsa mig tvärs över stan för att möta upp Maria & Christina. 5 minuter från Marias lägenhet säger det krasch... inga personskador, men däremot ser ju bilen inte riktigt lika fin ut längre. Stort depp. Allra helst hade jag velat åka hem efter det, men jag bet ihop & vi plockade upp M & C & Paul körde ut oss till Toronto Brickworks där jag guidade en liten geo-vårvandring. Efter att vi tittat på Torontos olika geologiska lager & Maria sett sina första kanadensiska sköldpaddor...
travade vi tre 6 km norrut till Marias lägenhet där vi ägnade ett par timmar åt att arbeta på SWEA Bladet & dricka kopiösa mängder te. Kom hem vid sjusnåret & sen blev det till att fixa middag & svara på en massa mail & jag kände redan när jag gick & la mig att huvudet snurrade rätt fort. Vid halv tre drömde Paul mardröm & daskade till mig i ansiktet (en av hans falldrömmar som han lever ut) & sen var det liksom officiellt kört. Man vet att det inte hjälper att snurra så mycket mer, man kommer inte att somna om, när man simultant: planerar trädgård, funderar på vilka skåp som behöver rensas ut, försöker komma på loggor till flasketiketter. Happy måndag Ida.

First spring greens!

Vi var ute i stugan bara över en natt, åkte ut dit igårmorse & jobbade i trädgården. Krattade undan fjolårslöv, tog ner mer ceder & ordnade brasa på tomten. Så himla skönt att äntligen få jobba ute igen med sol på näsan! Extra roligt är det att så mycket har överlevt vintern, rabarbern är på framfart liksom mina timjanplantor, gräslöken & en hel mängd annat. Ville inte riktigt ge mig på något av dessa riktigt än, men vi har helt galna mängder mint där ute - så där kändes det inte lika hemskt att roffa åt sig de späda små plantorna. En liten handfull fick jag ihop... tillräckigt mycket för att kunna göra guacamole med mintton.
Var så glad över den där näven att jag kände hur det närmast var lite medeltidsvarning på det hela. Ni vet, så där som det var förr i tiden då allt kom från naturen & man hade genomlidit en hel vinter med mögliga rovor & så helt plötsligt spirade de små maskrosorna upp & man kunde mota skörbjuggen i grind. Lite så lyrisk kände jag mig.

Mint chip cookies!

Ingen helg utan att Ida bakar... eller, helg blir det ju i alla fall - men det känns lite extra festligt när man svänger ihop lite kakor också! Grädde på moset & så. Idag bestämde jag mig för att köra på mint chips, en nyhet i det Janssonska köket (här kommer det alltid att vara det Janssonska - Paul har förevigt cementerat sig själv som URUSEL i köket, så även efter att vi är gifta kommer det Chvostekska köket att ringa lite illa...)!
Mint Chocolate Chip Cookies
 
Sätt ugnen på 180 grader. Blanda 575 ml mjöl med 1 tsk natriumbikarbonat & 0.5 tsk salt. Vispa ihop 250g rumsvarmt smör med 2.5 dl farinsocker & 1.25 dl strösocker. Blanda ner 2 ägg & 1 tsk vaniljextrakt, vispa tills du har en slät smet. Tillsätt mjölblandningen & rör slutligen ner 270 g mint chips (går naturligtvis bra med vanlig hackad choklad). Forma en dryg tsk av degen till en boll, platta ut & placera på en plåt klädd med bakplåtspapper. Grädda 10-12 minuter. Låt svalna på plåten i 1 minut innan du för över dem till galler för att svalna helt.

Till de som gillar Itte Bitte Kitte kategorin!

Vi kör lite fluff-fokus så här på lördagsmorgonen! Mumin & Digby har ju som bekant samma pappa, men personlighetsmässigt är de LÅNGT ifrån varandra. Mumin är ofta eftertänksam, ibland lite självständig & ungefär lika formbar som lera - du kan liksom göra vad du vill med honom! Vifta med tassarna, sätta ner honom i en fotölj & han sitter där man satt honom... samtidigt kan han vara väldigt pushig på att han vill vara ute i trädgården & att vi ska VAKNA på morgonen. Digby, Digby är alltid bara glad. Han är antingen ett steg bakom dig eller ett steg framför, ibland också precis där du just håller på att sätta ner foten... Digby KRÄVER uppmärksamhet, gos & kärlek & är den mest nyfikna varelse jag någonsin stött på.
 
Båda älskar att vara inne i badrummet samtidigt som mig & de älskar att ligga på var sin kuddhög ute i solrummet & kisa mot ljuset.
Fast... Medan Mumin klarar av att ligga & bli fotograferad så har Digby inte riktigt den kapaciteten... står det en människa där & tittar på honom, ja då är det klart att man måste bort & hälsa!
& så här startar jag förövrigt nästan varje morgon - med två jättestora blå ögon som bara "Jag älskar dig, ska du vakna nu?" & en hel mängd morrhår som kittlar mina kinder. Det hade kunnat vara värre!

Stor fredagslycka!

Jag vet inte hur farmor bär sig åt, men nästan alla hennes paket eller brev dyker upp på fredagar & det känns som den absolut bästa starten på en helg man kan få! Idag dök det upp ett kuvert med något jag hett efterlängtat, årets majblomma! Det kanske låter lite löjligt att jag blir så glad över små pappblommor att jag hoppar upp & ner av glädje, men har man varit i exil så länge som jag varit - då är såna här små nostalgiprylar guld värt! Hela fem blommor fick jag av farmor, så det blir en var till de två vårjackor jag byter mellan, en till Paul & så ska jag ge en var till två av mina bästa svenska vänner här i stan.
Bara en enda sak som får mig att rynka lite på ögonbrynen - tar de verkligen 20 kronor för den lilla blomman nuförtiden? Wow... Jag är gammal, vi sålde dem typ för 5 kr när jag var riktigt liten, & sen 10 kr. Är också lite nyfiken på utbudet: liten blomma fattar jag ju, stor blomma - är det bildekalen? Kransen är ju en klassiker & så står det även "pin" - finns de alltså som små broscher också? Gud... Sverige springer ifrån mig känner jag.

Jag började bakifrån...

Plantering av frön! Har stått på "To Do" listan en halv evighet som en sån där post som jag:
 
1) Måste göra (inte egentligen, men om man lever i ett i-land & tycker att det är trevligt med egenodlat i stugan)
2) Tänker att den ska vara rolig
3) Men innerst inne vet kommer att vara rätt tråkig eftersom det bara innebär ett massa slabbande med jord & efterföljande städ av hus & blomsterplanterare
 
Fick ner alla frön & bar ut mitt miniväxthus i solrummet för lite eftermiddagssol - nu när det äntligen är en varm & fin dag! Fast jag fick tänka om lite, för det tog ungefär två sekunder innan Mumin Marodören & Monke vhbbmcne. manteau goose femmey the Monkey var där med nyfikna öron.
Jag bara "Men kitties, inte peta nu". Så Mumin Myteristen lydde & försökte istället sätta sig på lådan!
Vad vi lärde oss från det - att mitt miniväxthus inte är anpassat för 5 kilo katt, att mitt miniväxthus måste stå i det enda rum i huset som är relativt kattfritt = mitt kontor, att kitties blev alldeles spattiga när jag travade iväg med den roliga lådan & försökte bryta sig in på mitt kontor. Jag känner hur det här håller på att utveckla sig till en "5 kronor för två katter på blocket" dag.

Oh så härligt!

Sånt som gör Ida glad - att äntligen känna sig frisk igen OCH att skicka in viktig jobbpryl redan vid två snåret. Innebär att jag kan ta tidig fredag & göra allt sånt som jag tycker är roligt! Oj oj oj... vart ska jag börja... snickra lite, baka, städa (haha... nä), gå på promenad i solen, plantera lite blommor?

Ja men han försöker ju i alla fall...

Pauls svenska går ju som bekant inte framåt speciellt mycket, men lite då & då plockar han upp något nytt ord. För någon vecka sedan var vi på promenad & Paul var farligt nära att trampa på hundbajs - så av oklar anledning lärde jag honom det ordet.
 
Igår kväll låg vi i sängen & pratade om vår resa till Sverige i sommar & Paul säger "You know an odd thing I'm looking forward to?", jag skakar på huvudet "I'm looking forward to see INFART & UTFART again - it's so funny". Jag suckar... antalet gånger vi varit hemma & Paul sett en skyllt med "Infart" & skrattat ihjäl sig... för många. Paul fortsätter "It would be as if we named the off ramp 'off bajsblåsa'". Här, här måste jag ju erkänna att mitt huvud hamnade i något slags chocktillstånd - vad i helsike hade han just sagt? "Paul... NO, WHAT?". Paul förklarar att han menar "fart", blåsa är ju något vinden gör... Jag dog av skratt & lyckades tillslut hicka ur mig "Prutt".
 
Så, nu kommer ON RAMP & OFF RAMP att refereras till som ON PRUTT & OFF PRUTT i tid & evighet & jag kan ju bara konstatera att OM jag kände för att utrusta min fästman med samma ordförråd som en 4/5 åring så har jag ju lyckats helt ofantligt bra! Synd bara att det kanske inte var exakt vad jag siktade på i utgångsläget.

Back again...

Jag passade på att bli lite mitt i veckan sjuk - så där så att man ligger hela dagen & sover i soffan sjuk. De senaste två dagarna har alltså varit så där roliga, har typ bara varit uppe för att äta middag. Vet inte riktigt vad som blev vajsing där i systemet, men jag har varit helt illamåend trött & kämpat med huvudvärk - som jag vanligtvis ALDRIG får. Kan väl inte säga att jag är helt tillbaka på banan än, men det spelar ingen roll eftersom jag har ett viktigt möte på universitetet idag. Bara att släpa sig dit & försöka se ut som om jag har mer IQ än en garderobsblomma... vilket är ungefär den nivå det känns som om jag ligger på idag. Prima.

Dagens "Vad sa du?"...

Idag kom alla, utom mamman, i den familj som bodde här över julen & hälsade på. Vi åt fruktsallad & småtjejerna klappade katterna. Eller, Mumin då... Digby satt uppflugen i ett hörn på soffan & lekte flygplansöron. Anyway, halvvägs genom fikat säger fyra åringen "Pappa, visa Ida dina muskler"... Hahaha! Jag höll på att spruta te genom näsan. Barn är bara så tokroliga! Hennes pappa svarade att musklerna var lite trötta för stunden, så att det inte gick. Väldigt bra räddning där måste jag säga! Men jag antar att man har lite övning på sånna här saker om man har en liten fyra åring... känns som om man måste hamna i "Men herregud... hur tacklar jag detta" scenarion mest hela tiden!

Hade kanske inte valt samma...

När vi började dansa blev vi rätt snabbt informerade om att det vore bra att investera i riktiga dansskor - som i runda slängar går på si så där en 1000 kronor paret. Vi kände väl att det var lite mer än vad vi var beredda att betala då, det här var ju inte något som vi var helt säkra på att vi gillade... Så vi köpte våra skor online & sen har vi VÄNTAT på att de ska dyka upp. Idag fick jag paket från Kina - innehållande just våra skor. Pauls par ser helt galet underdimensionerade ut, så om han kommer i dem utan att spräcka sömmarna så är det ett smärre miraket. Mina... ja, det här är mina skor:
För det första så känns de för stora - både i tån & i hälen. Känns som om jag skulle haft minst en storlek mindre på dem. Sen så är spännet som man fäster remmarna med helt plastigt & dessutom väldigt mysko utformat, så det gör inte det hela bättre. Avslutningsvis, knuten över tån skär in. Jag känner mig så grymt besviken, samtidigt som jag är irriterad på mig själv för att jag föll i billighetsfällan - vi skulle bara ha hostat upp de där pengarna för var sitt grymt par, istället för att köpa något som ingen av oss vill eller kan använda. Så nä... nästa gång jag får för mig för att köpa något från Kina hoppas jag att jag kan minnas besvikelsen jag känner just nu - så att jag stoppar mig själv innan jag trycker på köp.
 
Summering på hur jag känner mig just nu - dum, dummare, dummast.

You don't have to be brave...

Efter att vi lastat ut alla kylväskor igår eftermiddag begav vi oss iväg för att köpa lite sandpapper. Vi sitter där i bilen & småsjunger med till radion när vi helt plötsligt ser en mängd polisbilar. Vi snackar polisbilar version större, typ bussar. Dessutom ser vi en massa fordon med paraboler & antenner från taket - alla stora TV-kanaler. Vi kör rubbernecking, alltså när man sträcker på halsen så där orimligt mycket för att se vad som händer & så förstår vi båda samtidigt - min bank, den bank jag alltid går för att växla pengar, har blivit rånad! Vi slår på radion & medan polishelikoptrarna cirkulerar kring våra huvuden får vi detaljerna. Hur två beväpnade män trängt in & beordrat runt alla i banken, men hur en av kunderna inte samarbetat - så de försöker skjuta honom men träffar en bankkassör istället. De rusar sedan ut från banken, med kunden i släptåg (han för att se bilnumret) & de skjuter då honom i magen.
 
HELT SJUKT! Det här är liksom 20 minuters gångväg från vårt hus! Jag sitter lite småchockad där i bilen... tills jag tillslut vänder mig om till Paul & bara kräver att han aldrig gör något liknande som den där kunden. Jag är hellre gift men en feg man som är i livet, än änka till någon som kände för att vara modig...

Weekend Recap...

Vi åkte ut till stugan igår - vi hade tänkt jobba, men kände inte för det. Sure, vi putsade lite fönster & rensade ut lite källarskrot, men i övrigt ägnade vi merparten av vår tid åt att spela fia, gosa med Digby...
Sen drack vi lite vin & dansade foxtrot & idag har vi gått runt & inspekterat ägorna - det börjar hända lite saker på tomten! Petade ned en massa små lökar av varierande slag i höstas & tydligen har ingen ätit upp dem, helt otroligt! I vanliga fall äter ju de jäkla djuren (läs "den blivande kaninstuvningen") upp allt utom tomaterna, men tydligen smakar krokus inte gott nog!
Rabarbern har också börjat kämpa sig upp ur myllan - det tackar vi för! Förra året var nämligen första året de växte där upp, så då fick jag inte skörda något, men i år - i år blir det rabarberkräm!
Slutligen stod vi nere vid floden & oh-ade över hur högt vattnet går, typ 2 meter högre än vanligt skulle jag gissa på. Tur att huset ligger uppe på en kulle, hade ju varit så där kul om vi hade behövt springa runt med sandsäckar så som så många andra tvingas göra just nu (stora översvämningsproblem den här våren).
 

Digby hjälper till...

Digby gillar att vara med - sitter vi i soffan så sitter han där med oss, går jag till badrummet panikspringer han efter mig så att han inte (gudförbjude!) blir lämnad utanför & bäddar jag sängen - ja då MÅSTE Digby hjälpa till. Nu är ju Digbys hjälp inte alltid den allra bästa, men man förlåter honom för det eftersom han är så himla söt.
Sa jag, himla söt? Låt oss ändra det till SJUKT HIMLA SÖT!
Jag tycker att Digby är så där söt att om någon frågar om jag har djur, då måste jag plocka upp mobiltelefonen & visa... pinsamhetsvarning på den, men jag kan liksom inte hejda mig själv!

Mitt potluck bidrag!

Det blev ju inget dansnummer för oss igår - men vi bidrog som sagt till potlucken. Jag frågade Paul vad han tyckte att vi skulle ta med & det tog ungefär en nanosekund innan han tjoade "Butterscotch Gingerbread Cookies"! Så det blev baka av igårkväll, faktum är att vi dök upp medan de fortfarande var varma & jag har bakat mycket i mitt liv... men aldrig stött på ett recept med samma respons som detta. Roligaste ögonblicket var när Paul skulle gå bort till dessertbordet för att knycka en till, när han var där såg han att det bara var två-tre kakor kvar mellan två lager, så han beslutade sig för att ta bort pappret mellan. Så fort han gjorde det dök TRE personer på honom samtidigt & bara "Är det du som tagit med de här kakorna?!". När Paul sen svarade att jag gjort dem, ja då kom hela skaran över & haglade superlativt över dem & mig. När vi åkte därifrån kom två andra personer fram & tackade mig för "De bästa kakor de någonsin ätit". Rätt bra betyg för smör & mjölbaserade små skapelser!
& om någon undrar om jag förlorat det lite eftersom jag stylar kakorna i Mumins julkopp - nej, det är väldigt passande. Torontovädret bjuder nämligen på lapphandskar den här morgonen... helt i linje med konceptet vi dras med just nu "worst spring ever". 
 

Det blir INTE "Moon River"...

Minns hur jag gick igenom "Breakfast at Tiffany's" typ på någon timme när jag läste den för en massa år sen. Sedan försökte jag arbeta upp någonslags hype för filmen, men lyckades aldrig bli så där förtrollad av Audrey Hepburn som man ska bli. Antar att det bygger på agget jag känner över att hon fick rollen som Eliza i "My Fair Lady" istället för Julie Andrews. Det till trots så älskade jag musiken i filmen - Moon River var en favorit i många många år.

Tills idag. För idag var det dags för vår dansskolas våruppvisning. Paul & jag har ju bara dansat i två månader (imorgon), så vi bidrog bara till potlucken - men efter två uppvisningsblock kunde vi ju konstatera att ALLA nybörjare valde vals & i princip alla dansade till just Moon River. Efter den tredje rundan tittade vi på varandra & sa unisont "That's not our first dance". Happ, en sång på "ickelistan"... ett par till att bocka av...

Fredagspyssel!

Är det fredag så är det nästan helg - dvs, jag känner hur veckans uppbunkrade kreativitet inte riktigt går att hålla inne! Så idag blev det till att måla färdigt vår lilla gästboksvinlåda. Sist ni såg den var den ju vit istället för träfärgad, sen dess har den fått ett eller två lager till & så har jag tåtat dit vårt monogram samt datum då vi gifter oss. Nu är det här med att måla på trä inte min starkaste sida... men va sjutton, för en låda som vi hostat upp 45 kronor för så gör det inte så mycket om det inte är perfekt!
Nu behöver vi (läs Paul) bara slipa bort färgen som runnit ned längsmed sidorna så att locket passar & så är det hela klart! Ja, oki... vi måste ju köpa till vinflaskan samt tåta ihop lite lappar som gästerna kan pula ner i lådan. Men NÄSTINTILL färdigt!

När är det nog?

Jag börjar känna att det kanske är dags att avgå från SWEAs styrelse. Har lärt mig så mycket genom åren, haft så mycket roligt, känt att jag bidragit... men på sista tiden har det bara känts jobbigt. Det pratas på utan att vi når resultat, allt tar jättelång tid, stämningen är si så där. Jag går dit för att jag måste, inte för att jag vill, & jag åker därifrån & känner att den negativa vågskålen är bra mycket fullare än den positiva. Samtidigt är det så svårt att släppa greppet om något som man gett så mycket tid - när är det dags att kliva åt sidan? Att säga "Tack för den här tiden men nu är det nog"? Jätte, jätte, svårt... Minns när jag var sexmästare på Geologen i Lund, la ner min själ i varje fest i 2 års tid & tillslut kom jag till den punkten att jag var slutkörd. Helt trött på alltihop: på den dåliga responsen, på att det var så otacksamt, att jaga folk. Jag var så less & gjorde mest bara jobbet för att jag var rädd för att släppa på kontrollen. Tillslut så tvingade jag mig själv att lägga ner - blev avtackad med en blomma & det kändes så skönt att ha det bakom sig med hedern i behåll. Kanske att jag kommit till den brytpunkten med SWEA nu, den punkten då jag fortfarande gör mitt jobb bra nog att jag kan lämna över till någon annan på ett bra sätt...

20 kokböcker till japan!

Åh så glad jag är just nu - SWEA Japan mailade precis & frågade om de kunde få köpa 20 stycken kokböcker! Så himla, himla, kul! Tack & lov kommer deras ordförande hit om någon vecka, så hon hämtar böckerna då. Det hade ju annars varit ett himla företag att försöka skicka iväg alla 20 böcker med Canada Post. Hade väl kommit fram lagom till nästa sekelskifte, det tar ju lite tid att ro till Japan härifrån.
 
Happ, den här typen av nyheter känns extra bra de dagar man de facto har SWEA möte på agendan! Speciellt om man precis som jag inte kanske direkt känner för att gå på sagda möte eftersom det helt plötsligt blivit +20 grader varmt ute. Lite surt att behöva tillbringa kvällen instängd i kyrkan istället för att gå på vårpromenad...

Lets Dance!

Idag har vi världens dansdag! Tanken var att vi bara skulle gå på vår lektion - öva lite cha cha, rumba & swing - men så precis när vi skulle lämna skolan sprang vår lärare över & bara "Men kom igen, kom på gruppklassen för samba ikväll!" & samtidigt börjar de spela ABBAs "Summer Night City". Jag blev som tokig & skrek "ABBA! I LOVE ABBA!" varpå en av de andra lärarna hojtade tillbaka "They you have to come to tonights party, we'll play it just for you!". Happ... så blev det här alltså en dag då vi sammanlagt kommer att dansa i typ 2.5 timmar - känns nästan lite Lets Dance träningsschema på den!
 
Paul bara skrattade & skakade på huvudet när vi lämnade vår lektion - han tycker att det är så roligt att jag är så ABBA-galen. Han & hela hans kontor, efter den där bröllopsfesten förra sommaren när jag blev själaglad när de spelade ABBA så har det tydligen sagts saker som "Remember when ABBA came on during the wedding and Ida got so happy, I sort of fell in love with her a little then". :)
 

These are a few of my favourite things...

Gårdagen var ju en dag som kändes i hjärtat... men när världen känns som allra mest hopplös, då tänker jag alltid på min favoritsång som liten "Raindrops on roses and whiskers on kittens...". Himla tur att det finns tillgång till så mycket morrhår i det här huset! Man behöver liksom bara snusa på Digbys lilla huvud & kittla hans lilla mage för att allt ska kännas mycket bättre!
Både för en själv & för Digby!

What is with this world?

Jag hade inte tänkt skriva om vad som hände i Boston igår, det känns fel att basera ett blogginlägg på så mycket smärta. Speciellt när hela det stöts & blöts i alla andra sociala media. Fast, så fick jag ett mail idag - från en tjej som jag känner så där som jag känner många av er här. En person jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag mailat med i princip varje dag de senaste månaderna. Vi känner varandra från den bröllops-site jag hänger på & jag har röstat på vilken brudklänning hon ska ha på sig, gett förslag på vart de ska åka på bröllopsresa, vi har pratat om våra respektive svärmödrar & på sista tiden har det blivit många mail fram & tillbaka eftersom hennes hund är sjuk. En person som jag alltså aldrig sett, men som jag till viss del känner mig närmare än vad jag gör med många av mina bekanta i verkliga livet.
 
Dagens mail var inte bröllopsbetonat för fem öre... Hon kommer nämligen från Boston & hon skrev & frågade om det var ok om hon skrev av sig lite av sin smärta vad som hänt hennes vänner (hon är alltså direkt drabbad, familjen känner den lille pojken som dog). Det var som ett slag i magen att läsa hennes rader - att komma så nära riktig sorg. Alla dessa år med dystra nyheter som man lärt sig att liksom se genom ett filter, det är fruktansvärt men inte förankrat i ens egen verklighet... idag rämnade det filtret & jag bara grät över hur människor kan göra så här mot varandra. Hennes mail tog mig tillbaka till den där hemska dagen sommaren 2011 då jag först läste om vad som hänt i Norge. Den där sorgen, fasan, vanmakten jag kände då kom tillbaka på samma starka sätt. Det är så sjukt att leva i en värld där sånt här händer hela tiden & man bara då & då ruskas om så pass mycket att man tillåter sig känna & det känns ännu sjukare att det inte finns något jag kan göra! Smärtan jag kände när en väns mamma gick bort i cancer, den kunde jag ju göra något med - jag kunde kämpa & göra så mycket jag kunde för att samla in pengar för att få bukt med denna helvetessjukdom... men i fall när smärtan är direkt relaterad till andra människors medvetna livsval, hur i helsike förhåller man sig till det? Att lägga sig ner & tyna bort över alla hemskheter går ju inte, men att bara glömma & gå vidare känns så otroligt fel. Viljan att GÖRA finns där... men hur hanterar man ett sånt driv när det inte finns något utlopp?

Liten uppdatering på gästboksprojektet...

Jag tror att jag har målat lådan tre varv nu...
Den har ju helt klart gått igenom en rätt radikal förändring om man jämnför med hur det såg ut i utgångsläget, men jag tror att det blir till att måla ett par lager till. Funderar även på att ge den en lätt slipning för att få en liten jämnare yta att arbeta med. Just nu är den liksom lite "penselrandig". När jag väl fått till färgen måste jag försöka tåta ihop någonslags dekoration till locket. Allra helst önskar jag att jag varit en mästare på att hantera sticksågar så att jag kunnat såga ut vårt monogram till locket. Fast... så tänker jag på hur det var att slita med lövsågen på träslöjden i skolan... hur obarmhärtigt lång tid det tog & hur oändligt mycket fulare resultatet alltid blev i förhållande till de förhoppningar man haft. Så jag tror att det fortsatt blir att hålla sig till färg.

Jag väljer att se på det från den ljusa sidan...

Jag minns någon gång när jag var väldigt liten, kanske 4 år eller så. Vi var hos farmor & farfar & alla satt i soffan. Jag kurade in mig hos farmor & sa något i stil med "Farmor, jag tycker så mycket om din mage - det är som en mjuk kudde".
 
Som vuxen inser jag ju att det här inte var den bästa av komplimanger... men allt kommer igen... för både Mammut & Digby ÄLSKAR att gose-trampa på min mage. Inte på benen, inte på armarna, någon gång på bröstet om jag ligger ner, Paul... tja, om inget annat finns att tillgå - men det ALLRA bästa att trampa på, min mage. De blir helt lyriska av att få knåda det mjuka maghullet, Mammut till den milda grad att han börjar dräggla. Så där sitter man, men en liten katt som spinner & är lite småhög för att han får peta in tassarna i mina fett-depåer. Vissa dar känns det lite "men vad... nej nu MÅSTE jag ta uti med mig själv & jobba på magmusklerna", andra dagar tänker jag på mig själv som liten... hur mysig & mjuk jag tyckte att farmor var & då känns det inte lika viktigt med stenhårda magmuskler. Det allra viktigaste är att de älskar mig!
 

Paul & Ida i en Cha Cha!

Nu när vi kommit upp oss en nivå börjar vi få lära oss nya danser - allra först ut var Cha Cha. Jag kan ju sägar så här, i nuläget tror jag att vi håller oss till valsen som bröllopsdans. Cha Cha går SÅ himla snabbt i jämnförelse & jag kan bara föreställa mig hur det kan bli trassel om man tagit ett glas vi eller två innan... Anyway, Cha Cha är sjukt roligt! Helt plötsligt får man köra extravaganta handrörelser & svänga lite på höfterna! Dessutom tillkommer en extrabonus, Lady Gaga visar sig nämligen vara väldigt Cha Cha vänligt - score på den! Hitintills har vi dansat till både Judas & Pokerface... är väl dock inte riktigt på Telephone stadiet än... men det är ok, farmor hade aldrig mer lagat köttbullar åt mig om vi försökt oss på någon liknande rutin på bröllopet.

Creating a magazine...

Som ni kanske vet så har jag varit redaktör för SWEA Torontos tidning i en halv evighet. Det har varit ett roligt jobb... men ett som jag verkligen inte haft tid för & äntligen har jag fått en ersättare! TJOHO! Idag var det alltså dax för det allra första SWEA Bladet mötet med mig som bisittare, så himla sweet! Var ett sånt bra möte - massa gjort, massa söderte att arbeta sig igenom & så en massa pauser med bröllopsprat (2/3-delar av SWEA bladets kommittén gifter sig i år).
 
Det allra skönaste var dock att vi faktiskt fick saker & ting gjort. Det var inte så där "hönsigt" som det lätt kan bli med en massa kvinnor. Utan det var beslut på beslut på beslut. Älskar när det flyter på utan att det är en massa tjaffs hela tiden!

Express yourself in food...

Det är intressant hur mycket jag uttrycker mig genom mat - längtar jag hem blir det köttbullar, köttsoppa, massa lax & gärna lite viltkött med svamp. Känner jag mig mer bekväm med den här sidan av atlanten blir det mat med tranbär & lönnsirap. Rider alldeles uppenbart på en våg av "men det är inte så illa här just nu" eftersom dagen kökspyssel blev alldeles vansinnigt kanadensiskt.
Lönnsiraps & havrekakor
 
Sätt ugnen på 177 grader. Blanda 95g vegetabiliskt fett med 2.3 dl vetemjöl. Tillsätt 2.3 dl lönnsirap, 1 ägg, 60 ml mjölk, 2 tsk bakpulver & 0.25 tsk salt. Blanda väl & tillsätt sedan 1.2 dl vetemjöl, 1.2 dl torkade tranbär & 1.2 dl hackade valfria nötter (använde pecan, valnöt & hasselnötter). Klicka ut rågade teskedar på en plåt med bakplåtspapper & grädda i 13 minuter. Låt svalna på plåten i 1 minut innan du för över dem till galler för att svalna helt.

Helgens projekt...

Regniga dagar = perfekta pysseldagar! Paul fyndade ett gäng vinlådor i trä för ett tag sen, vi betalade typ 45 kronor per låda.
Super om man vill ge bort en vinflaska med lite mer klass, eller om man känner för att förvandla något för att man har myror i kroppen! I det här fallet beslutade jag mig för att lådan kommer att få agera substitut för gästbok på bröllopet. Problemet var ju bara den där jäkla loggan... så jag tillbringade lite tid tillsammans med en slipmaskin & fick ner det hela lite - om än inte helt & hållet. Vågade helt enkelt inte slipa bort allt eftersom locket i sig är så tunt.
Anyway, även om det syns lite så är höjdskillnaden borta & det är det enda jag bryr mig om - är helt säker på att färgen kommer att täcka alla rester. So, när slipandet var klart beslutade jag mig för att det var dax för te/kaffe paus. Te för mig & kaffe för lådan...
Har målat två vändor med snabbkaffe & nu står det hela på tork. Efter det blir det två lager vitfärg & så ytterligare lite pimp på det. Får återkomma med en uppdatering på projekt "gästbok" lite senare!

Something for everyone...

Det är en ny dag med Game of Thrones väder här i Toronto, med andra ord - på med Canada Goose jackan igen. Suck... Medan vi följaktligen får ägna dagen åt saker som man gör när det regnar snöblandat slask (dvs åka till IKEA) så kan vi ju i alla fall drömma oss bort till varmare breddgrader. Så som Miami eller Afghanistan!
 
Får ju konstatera att mustasch inte ALLTID är fel. ;)
 

Spring Party!

Igår var det vårfest på vår dansskola - noll vår utomhus, men vi försökte alla att få upp någonslags vårstämning på dansgolvet. Moi bidrog med små blåbärsmuffins toppade med citronglasyr.
Själva festen... tja, vi klev innanför dörrarna till en värld fylld av glittrande diskoboll & män i satinskjortor som snurrade järnet ur tanterna de dansade med. Vi var bottenlöst mycket sämre än alla andra (vi har bara hållit på i två månader ju, tydligen så var det typ 4 månader mellan oss & det par som var "näst yngst") men vi hade så kul! Kanske inte med quicksteppen, men merenguen visade sig vara typ hundra gånger roligare än vad jag trott. Vilket ju i & för sig kanske berodde på att jag dansade den med Lisa - som äger hela dansskolan & är något grymt duktig. Hur det gick för mina cupcakes, nästan alla gick åt - så även om vi inte var bäst på dansgolvet så känner jag ändå att jag hämtade in några poäng!

Vårt monogram?

Jag är en stor anhängare av monogram - allt som kommer med ett är lite bättre än samma sak utan. Förutom näsdukar möjligtvis... jag är en ännu större anhängare av papersvarianten utan monogram. Anyway, eftersom jag känner en stark koppling till länkade bokstäver har jag försökt klura ut ett lämpligt åt Paul & mig. För självklart måste vi ha ett till bröllopet! Antal gånger jag svurit över att mitt namn börjar på världens tråkigaste bokstav från ett layoutmässigt perspektiv... ungefär 152. Efter mycket möda & tandgnissel tror jag i alla fall att jag landat i en version som jag känner mig bekväm med.
Så ja - baserat på detta utkastet & det faktum att jag tycker att det känns lite spännande, så kommer jag att byta efternamn när vi väl gift oss. Gå från Jansson till Chvostek... det blir ju intressant att se hur lång tid det kommer att ta innan jag vänjer mig vid att skriva det namnet efter mitt eget!

Copy Cat...

Digby är så söt - allt som Mammut gör, det vill han också göra! Som igår när vi åt middag & Mammut insisterade på att sitta i Pauls knä... tog ungefär 2 sekunder så stod Digby nedanför min stol & propsade på att han också skulle få sitta med vid bordet. Eller imorse, när Mumin ville gå ut på trappen - då försökte Digby också uppbåda någonslags kaxig utomhus attityd fastän konceptet att vara utanför huset är JÄTTELÄSKIGT. Sen måste man ju sova i samma position som idolen, något annat går ju inte. Så här såg de ut igårkväll.
Nu fick ju Digby inte in rätt tass, men intentionen finns!

Bronze Level!

Vi hade danslektion igår & för första gången var planen att vi skulle åka dit var för sig. Paul från sitt jobb (så att han kan ta motorvägen) & jag från universitetet. Tror ni inte att Ida lyckas med konststycket att sätta sig på ett tåg åt FEL håll?! Så himla pinsamt. Har inte gjort något så klantigt på flera flera år, men nu åkte jag av misstag med två stationer åt fel håll - innan jag väl insett vad jag gjort, hoppat av & bytt tåg & åkt hela vägen bort till rätt stopp... ja då var jag 10 minuter sen till lektionen. Möttes av Paul & Nathaniel som dansade tillsammans & sen skrattade ihjäl sig åt min förklaring (det blev mycket, nej din andra högerfot om jag gjorde fel & startade på högern istället för vänstern). Av alla dagar att komma försent på så var det här dessutom den värsta - eftersom utvärdering stod på schemat. Försök att stressa ner efter galen språngmarsch samtidigt som du försöker att komma ihåg den exakta fotsättningen på snurr, på snurr, på snurr i swing dance... På något vänster tog jag mig samman & klarade av alla picture steps etc & vi blev godkända! Vanligtvis sker det efter 12 lektioner, men vi fick till det efter 6 - tjoho! Nu kommer vi att flyttas upp till en högre nivå, brons nivån. Så än äger vi inte dansgolvet, men vi är en himla massa steg i rätt riktning!

Vi valde helt klart fel år...

Jag känner att vi missbedömde sakernas tillstånd lite förra året när vi bara "Men vi åker till Bermuda i april"... för förra året var det fantastiskt fint & varmt ända från mars här i Toronto. Det här året är det en misserabel jäkla värdelös vår - vi skulle ha åkt i år istället! Allra helst idag då det gäller stormvarning med "ice pellets" som nederbörd. Allså... ice pellects. Så himla deppigt. Den totala nitlotten i alla vädersammanhang. Just nu känns det som om vi är väldigt långt bort från frapps från Starbucks & frozen margaritas ute i stugan. Det är mer varmchokladväder... dag efter dag efter dag.

Pre wedding gift...

Megha & Matt kom över för middag & Game of Thrones igår. Första gången vi såg dem sedan de kom tillbaka från Indien, så det blev en väldigt pratfylld kväll som slutade med att vi alla satt i soffan & småhummade med till GofT introt. Megha är väl en av de mer generösa människor jag känner - men jag blev ändå helt paff när hon stack ett sammetsfodral i handen på mig & förklarade att det var en "förbröllopspresent" bara till mig...
Indiska pärlor - så himla fint & så himla oväntat! I mean... jag är bara glad om folk är glada för att vi ska gifta oss, att vi sen har fått en massa fina saker ända sedan förlovningen har i ärlighetens namn känts väldigt förvånande. Jag blir jätteglad, naturligtvis, men det är liksom inget jag direkt förväntat mig - inte på långa vägar. Men nu har jag alltså fått min första "pre wedding gift" & jag kan garantera att det här sättet kommer med på bröllopsresan. So, check på att ha ett nytt pärlhalsband när jag strosar runt i frankrike!

I småchock...

Tänk att en enda person kan göra så stor skillnad. Det här är första gången som jag har gått igenom ett möte med min kommitté där det inte känts som om:
 
1) Jag har blivit skoningslöst attackerad
2) Dumförklarad
3) Dumförklarad lite ytterligare - gärna med en suck eller två efteråt
4) Jag bara vill gå & gömma mig bakom en sten i tre fyra veckor
 
Hela mötet var liksom... trevligt, glatt, stöttande, en energikick... Allt sånt där som jag lite vagt minns hur det var i Lund. En enda person & hela skalan tippade åt andra hållet. Jag känner mig fortfarande lite småchockad över att det känns så bra & att jag inte känner mig helt dränerad på energi!

Kommittémöte...

Idag är det en sån där ickerolig dag på schemat. Kommittémöte med min handledare & de andra professorerna som utvärderar min forskning. Det här en sån där riktigt KLUMP I MAGEN dag med andra ord. Fast lite bättre den här gången än vad det brukar vara, för den person som genom åren gjort mitt liv allra mest miserabelt kommer inte att vara där. Dessutom är det här det första mötet som jag vågat skicka iväg ett mail för feedback till min snälla handledare med en rad av mina synpunkter på saker & ting - ett mail som jag faktiskt fick svar på. 
 
Mina år på UofT har i mångt & mycket varit helt förtvivlat deprimerande - men idag känns det i alla fall som om jag kan gå dit utan att förvänta mig en kniv i ryggen. Det känns stort.

Nästa år!

Ok, Paul & jag har beslutat oss för att ägna en del av sommaren åt att scanna alla träd uppe i stugan i jakt på sockerlönnar! Sen är planen att köpa upp oss på små past-tappar till nästa år & så ger vi oss på projekt "egen lönnsirap"! Det enda vi måste enas om innan dess:
 
1) Traditionella hinkar eller moderna pipelines
2) Om vi kan koka allt på spisen i stugan eller om vi ska investera i en riktig lönnsirapskokare... fast alltså, vi får ju verkligen se till att producera en himla massa lönnsirap om vi ska vara så kostnadseffektiva att vi täcker kostnaden för en "hobby" kokare. 20000 kr känns ju så där att lägga ut på koncentrerat socker för familjebruk. :)

Det är lite sjukt...

Oki, jag måste erkänna något... När vi flög mellan Toronto & New York i julas hade jag en helt vidrig upplevelse i att personen på andra sidan mittgången snappade upp att jag var flygrädd & sedan "underhöll" mig med alla flygplansrelaterade skräckhistorier han kunde komma på. Det hjälpte inte att Paul bad honom sluta både en & två gånger, gubben bara malde på. De festa av dessa historier har jag kunnat släppa, men dessvärre satte sig en av dem. I korta drag gick historien så här:
 
För ett par år sen kraschade ett passagerarplan rakt in i någon liten östeuropeisk by. Alla personer ombord dog utom den ena av piloterna. För att spä på det här tragiska olyckan lite ytterligare så dog även en rad bybor på marken. Mannen till en av de kvinnliga bybor som dog blev så vansinnig av sorg att han sedan hämnades hennes död genom att skjuta ihjäl den överlevande piloten.
 
Ikväll har vi riktigt oväder här i Toronto, regnet hamrar sidledes mot rutan & det åskar så där som jag aldrig hade upplevt innan jag kom till nordamerika. Nästan non-stop gigantiska blixtrar & dån så att rutorna skallrar. Genom allt oväsen hör jag ändå motorerna från de passagerarplan som går över vårt hus (flygstråk) & jag känner hur det bara kryper i kroppen av obehag... Jag är numera alltså inte bara rädd för att hamna på ett plan som de facto kraschar, jag är även rädd för att ett plan ska krascha rakt ner på vårt lilla hus & ta död på oss allihop. Jag inser ju att detta är helt galet osannolikt & att den där hemska gubben troligtvis bara hittade på allt elände han hävde ur sig för att han var sadiskt lagd - men fobier är dåliga på det här med "en nypa salt". Logiken finns liksom inte längre när man är så rädd för att flyga som vad jag är... Usch vad jag önskar att jag vore "flygplansofördstörd" & inte blivit så himla skadad av den där incidenten på Cypern.  

kvinnas canada goose

casaco de ganso
canada goose jacket vrouwen
канадский гуси-чикаго

Website Info

Support



Powered by Webnode