Görans (cykel)-funderingar: januari 2016 idrottsgrenar livet gås

Görans (cykel)-funderingar

Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

fredag, januari 29, 2016

Är det veckovila med fusk så är det. Men snart brakar det igång igen.

Det här med veckovila var knepigt. När jag nu har tränat hyfsat mycket kändes det nya, med veckovila var fjärde vecka, lite svårt att ta till sig. Har fått kämpa lite med vilan.

Tänkte visa hur min vilovecka varit.

Måndag:
Fusk direkt. Simträning och tennismatch

Tisdag:
Träningsfritt

Onsdag:
Fusk igen. Spinning Giro 4 med Team Rynkeby. Tufft pass, men inte överjävligt tufft.

Torsdag:
Vila och rekreation.

  Torsdagsmys med glass, godis och vin. Och god mat förstås. Som framgår på vinflaskan så är jag en lättköpt konsument.
 Fanns ju fler cykelvin att inhandla och testa vid senare tillfälle.
Hustrun och jag var dock inte helt överens om vad som är bra torsdagsunderhållning, så vi splittade lite som man säger.

Hustrun valde konståkning. Jag valde filmen "Imitation Game" på datorn 
Fredag:
Lunchbesök på gymmet tillsammans med hustrun. Kämpade hårt med de supertunga enkilosvikterna en liten stund. Sen satt jag och trampade rätt lugnt på en spinningcykel en halvtimme. Man får köra lätt träning under en veckovila.


Lördag:
Träningsfritt enligt plan. Funderar på om jag kan hävda att all form att städning räknas som träning, dvs att jag måste vila även från sånt.

Söndag:
Styrketräning, eller med andra ord cirkelträning med Team Rynkeby.

Sen blir det sannolikt en ny vecka och då gäller det här programmet:


måndag, januari 25, 2016

Veckovila med fusk

Just idag började min så viktiga vilovecka från träning. Helt i enlighet med mitt nya träningsprogram, fullt ös i tre veckor och sedan en vecka med vila eller väldigt lätt träning typ rörlighetsträning. Inte fel för min rätt stela kropp.

Jag började viloveckan med att fuska lite. Kunde inte hålla fingrarna borta från syltburken, som någon så träffande kommenterade saken. Rätt kul sagt.

Min crawlkurs på måndagar kan man ju inte hoppa över. Hur skulle det se ut. Men jag vilade lite i alla fall.


Innan vilan så var simträningen rätt tuff idag. Det blev många 25:or. Idag fick jag en liten aha-upplevelse som gjorde att min simning plötsligt kändes betydligt mer harmonisk än tidigare. Lite trista att det faktiskt är vilovecka så jag inte kan träna på det lite mer innan nästa måndag.

Sen fuskade jag lite till.

Från simhallen bar det sedan iväg till tennishallen för match i gubbdubbelligan. Man kan säga att det var en prestigematch som inte heller kunde missas. Hur skulle det se ut.

På ena sidan nätet Peter från Team  Rynkeby Stockholm årgång -13 och -14. På andra sidan Petit Moa Team Rynkeby Stockholm årgång -15 och -16. En oerhört viktig match.

Jag kände tyngden på mina axlar från mina teamkamrater. Som i och för sig inte hade en aning om denna verkligt viktiga idrottshändelse, men om de bara hade vetat om den, så är jag säker på att de K-R-Ä-V-D-E en vinst.

För att göra en lång historia kort, jag gjorde inte mitt team besviket.


Men i morgon är det garanterat träningsfritt, men på onsdag blir det fusk igen. Då är det spinning Giro 4 med teamet. Det kan man ju inte missa. Hur skulle det se ut.

Men sen blir det träningsfritt ända fram till söndag då det blir ett styrkepass med teamet. De passen är inte nådiga, har jag berättat det? Vidriga, det är vad dom är. Men de kan man ju inte missa för den sakens skull. Hur skulle det se ut.

Så ser min vilovecka med fusk ut den här gången. På måndag är det ny vecka med rejäl träning igen.

söndag, januari 24, 2016

Nu vill, fel, SKA jag bli en halv ironman


Nu jäklar, nu finns ingen återvändo. Precis som bilden säger, i fredags svängde jag in på en väg som kommer bli oerhört jobbig. Riktigt riktigt jobbig. Vägen till Pula.

Som om cyklingen till Paris inte vore jobbig nog. Fast med tanke på det numera berömda brevet så är det ju enligt brevskrivaren inte alls jobbigt att cykla till  Paris, jag överdrev bara lite i mina berättelser om den.

Troligen blir vägen till Pula lite knagglig och slingrig då och då, knappast spikrak, men destinationen och målet är kristallklart. Jag ska bli en halv Ironman.

Jag anmälde mig i fredags till en Halv Ironman-tävling som går i Pula i Kroatien i september. Kanske på grund av tillfällig sinnesförvirring, vad vet väl jag. Men anmäld är jag i alla fall. Det har jag planerat för ända sedan i höstas och först i fredags öppnades anmälan. Jag hängde på låset, som man säger.

2014 började jag utmana mig själv å det kraftigaste. Göra saker jag tidigare inte hade en tanke på att göra. Saker som inte ens funnits i min fantasi. Utsätta mig för sådana fysiska påfrestningar som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.

Allt som för mig var både fysiskt och mentalt sett galna och supersvåra saker. Jag har klarat de alla.

Nu vill jag växla upp lite till. Jag har fått mersmak. Nu vill jag tänja på mina fysiska, och mentala gränser ännu mer.


I år ska jag runda Vättern för tredje gången, och jag ska cykla till Paris ännu en gång.

Mälaren måste ju såklart rundas en tredje gång. Och sen det absolut svåraste efter cyklingen till Paris, en Halv Ironman.

Race day är den 18:e september och då har jag hunnit vara en ålderspensionär i exakt 11 dagar. Ålderpensionär. Fattar inte. Måste vara felskrivet i födelseattesten.

Hursomhelst så tycker jag det i så fall är ett utmärkt sätt att inleda det riktiga vuxenlivet på.



Har haft Pula i tankarna flera månader, men när jag nu är anmäld på riktigt så nästan darrar jag av skräck. Eller snarare av en skräckblandad förtjusning.

Men klarar jag verkligen en halv ironman som pensionär? Eller lider jag bara av sjukdomen DPR (Dum På Riktigt) som kräver läkarvård, eller kanske ännu bättre, ett besök hos en psykolog?

Äsch, klart jag klarar det, måste i alla händelser försöka.

Simning
1900 meter. Måste klaras på max 70 minuter. Sen plockas man ur tävlingen. Det här är just nu min svagaste gren. Jag, a.k.a race-analytikern Göran, har räknat ut att om jag simmar varje 100-meterssträcka på 3,5 minuter så fixar jag det hela på 66 minuter. Omräknat till en 25:a i bassäng är det 52 sekunder per längd. Jag vet, går inte att jämföra med guppigt öppet vatten i Adriatiska havet, men nu är vi på den teoretiska planhalvan.

Klart och rent vatten borde garantera fritt från havsmonster som vill dra ner mig i djupet och äta upp mig.
Om jag tränar riktigt duktigt i nio månader borde det funka. Kan en tjej vara gravid i nio månader borde väl jag kunna lära mig simma 1900 meter på anständig tid under samma tidsrymd.

Cykling
90 km. Cut offtiden efter simning + cykling är 5,5 timmar.

Här gäller det att komma ihåg var jag ställer cykeln
Säg att jag klarar "simcutoffen" på minuten, då har jag 4 timmar och 20 minuter på mig att cykla de nio milen. Bör jag klara utan större problem. Å andra sidan ser första halvan lite jobbig ut enligt banprofilen. Backar är inte min bästa cykelgren.

Om jag håller minst 21 km/timme är banan avklarad inom gränstiden. Känns klart överkomligt.

Att simma i Adriatiska havet kan väl inte vara fel? Den blå linjen är cykeldelen 90 km. Där syns även banprofilen.
Löpning
21 km. Knepigt. Hittills i mitt liv har jag bara sprungit som max 1 mil ett fåtal gånger, så 21 km blir tufft. Totaltiden innan man plockas av banan är 8,5 timmar, vilket innebär att jag har ungefär 3 timmar på mig för löpningen innan jag springer genom målbågen. I runda slängar ett kmtempo på 8. Borde funka med nio månaders träning.

Tänkt race plan i det här stadiet får ju såklart bli att först kämpa mig igenom simningen, men där kommer det inte att bli med stor marginal till cutoffen. Cyklingen är min bästa gren så där får det bli fullt ös - nåja, "lagomtempo" är nog bäst - för att ge mig marginal på löpningen. Och sedan avsluta med att stappla in i mål som en glad pensionär.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Det svåra blir att orka hålla på och gneta i bortåt åtta timmar i tre helt olika idrottsgrenar. DET är själva utmaningen, som jag ser det. Men jag har ett tjockt s.k pannben, det har cyklingen gett mig de senaste åren.

 Den här bilden har jag nu klistrat in innanför ögonlocken när jag tränar.  Jag SKA springa på den här röda mattan den 18:e september 2016. 
Jag SKA klara det.
Enligt mig själv ligger allt detta trots allt inom möjligheternas gräns. Säger inte att jag kommer att klara det. Det kommer att bli supersvårt, men fullt möjligt.

"It always seems impossible, before it is done" Nelson Mandela
Jag har trots allt 237 dagar på mig att träna, och det kommer jag att göra. Som bara fan, om uttrycket tillåts.

Träningsplanen är redan upplagd i detalj. Styrka, simning, löpning och cykling.

Varje gren två träningspass per vecka plus två styrkepass. Simning eller löpning ett extrapass i veckan. En vilodag varje vecka. Var fjärde vecka en hel vilovecka med endast väldigt lätt rörlighetsträning.

Eftersom jag bestämde mig redan i oktober för en start i någon Halv Ironman så startade jag redan då min träning inför det här, alltså har jag gett mig nästan ett helt år som förberedelsetid.


Jag SKA springa genom den här målbågen. Jag VILL ha en HI-medalj.
To achieve something you’ve never had before,  you must do something you’ve never done before.

Okänd

På startlinjen byter jag namn till Go:ran The Warrior, för det kommer bli en strid. Det blir en strid på blodigt allvar, jag kommer aldrig att hissa vit flagg.
FAAAAN VA KUL DET HÄR SKA BLI!!!!

fredag, januari 22, 2016

Det här är nästan helt osannolikt, jag fick ett nytt brev

Den så kallade brevhistorien har inte tagit slut. Jag har fått ännu ett brev, men den här gången ett slags kärleksbrev.

Ett betydligt trevligare brev än det förra.
Vi satt i soffan, hustrun och jag, och tittade på tv. Det ringer på dörren och jag går och öppnar och tänker att det nog är några barn som vill sälja något för en idrottsförening eller skola.

Men där står en kille i typ 30-årsåldern med ett kuvert i handen och säger:

- hej, jag heter Jonas, är det du som är Göran?

- jo, det är jag.

- varsågod, jag läste att du fick ett brev igår och tänkte att du kanske skulle bli glad att få ett motsatt brev, ett slags kärleksbrev. Och så lämnade han över ett tjockt kuvert.

- va? Känner vi möjligen varandra, frågade jag, förmodligen med ett fåraktigt ansiktsuttryck.

- nej, det gör vi inte, men jag läser din blogg och jag tycker du gör såna fantastiska saker så jag ville uppmuntra dig lite.

Oj, sa jag och öppnade kuvertet. Ut kommer brevet och diverse bra-att-ha-saker för cykeln. Plus ett presentkort för en fri service av min cykel inför Pariscyklingen.

Jag blev så paff men så otroligt glad så jag kunde inte låta bli att ge honom en bamsekram.

Inte nog med det, han bjöd dessutom in hela "mitt" Rynkebyteam på kaffe och bulle till sin cykelbutik Outsport i Solna. Ja ja, tänker du kanske, vilken smart marknadsföring.

Så ser inte jag på saken. Vilken otroligt häftig människa, ta sig besväret att samla ihop några saker, åka förbi och lämna det personligen. Vilken kille. Jag blev helt tagen när han gått och jag satt i soffan igen, och undrade vad som egentligen hände.

Han är själv cyklist, berättade han för mig, har cyklat flera år med Ride of Hope så han vet precis vilket jobb som vi alla i såna här sammanhang lägger ner på att samla in pengar till Barncancerfonden.

Han köpte för bara en kort tid sedan cykelbutiken i Solna för kärleken till sporten. Kika gärna in på hans websida. Det gjorde jag såklart. Fina grejer fanns det där vill jag lova.

Nu börjar jag nästan känna mig generad över alla otroligt vänliga saker som ni alla skriver och gör för mig. Helt otroligt. Ännu en gång, precis som frontmannen i gruppen Kent säger: "Tack som fan".

torsdag, januari 21, 2016

Jag har fått ett anonymt s.k. hatbrev

Jag började träna regelbundet och rejält när jag var ungefär 62 år. Jag kämpar varje dag för att bli en bättre cyklist, att bli bättre tränad i både cykling, löpning och simning. Jag vill ha kul med idrott. Det har gett, och ger, så ofantligt mycket i alla avseenden.

Jag har sedan 2006 skrivit på min blogg där jag öppet och ärligt berättar om min vardag. Ofta med en glimt i ögat. Det har varit, och är roligt. Särskilt som jag under åren fått väldigt mycket positiv feedback och att bloggen varit uppskattad.

Men igår fick jag ett brev. Såklart anonymt. Det är bara fega människor som skriver såna brev. Innehållet gjorde mig både ledsen och nedstämd.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå varför någon tar sig besväret att skriva ett sånt brev. Måste vara en människa som inte mår riktigt bra.

Om du vill läsa mina rapporter om cyklingen som brevskrivaren hänvisar till, så kan du leta dig tillbaka i min blogg till dagarna 3-12 juli 2015. Där beskriver jag exakt hur cyklingen gick till. Inte någonstans "hängde jag ut" andra än mig själv som då och då hade det tufft.

Brevskrivaren var nog den enda som inte tyckte det var ansträngande att cykla till Paris.  Hen har höga tankar om sin egen förträfflighet. Små människor har ofta det.

Men livet går vidare, jag kommer fortsätta min träning och cykling och göra det så gott jag kan efter mina egna förutsättningar. Och dessutom fortsätta berätta om det på bloggen.

Om du klickar på bilden så blir texten större